Senaste inläggen

Av Anna - 22 november 2010 10:21

Kärlek... jag älskar min familj, mina barn och min man...

Vi har känt varandra i halva våra liv Pappa Bus och jag, och jag blir fortfarande knäsvag när jag ser honom.

Visst kan vi vara oense om saker och ting och ibland blir det höjda röster i huset, men det slutar alltid med en kram och vi har en tro på att tillsammans klarar vi allt...

 

Moderskärleken då... när jag väntade Lilleman Bus så trodde jag att bara man fick se det lilla knytet så skulle känslorna välla fram. Så blev det som det blev, en tuff graviditet och sjukhusvistelse sista veckorna och så en igångsättning som var en mardröm.

Då, när det hände, så bara körde jag på, överlevnadsinstinkten tog över... men nu efteråt och framförallt i tankarna inför andra barnets födelse så har jag förstått att den där igångsättningen påverkade mig mer än vad jag trott. Den hjälpte inte heller, jag kom inte igång och till slut blev det ett akut kejsarsnitt.

Jag fick se Lilleman Bus nästan så fort han var ute, sedan var det brått till gänget barnläkare som väntade på den lille busen och jag sade till Pappa Bus att du följer med bebisen, jag klarar mig.

 

Bebisen mådde bra, men han var liten och frusen så tillbaka på förlossningsrummet fick han ligga under värmelampa och sedan när vi kom ner på bb avdelningen och egen sal så var det dags för matning och blöjbyte och eftersom jag låg där jag låg så fick Pappa Bus ta hand om det. Det gick flera timmar innan jag fick hålla i Lilleman Bus och då var han bara som en bebis vilken som helst... och sååå liten!

Det var inte förrän vi kommit hem och fått vara för oss själva lite som moderskärleken vällde fram...

 

Andra graviditeten och förlossningen påminde mycket om den första, tuff och framförallt tung, det här var ingen liten bebis och det tyckte jag bara var skönt.

Kejsarsnitt även denna gång, och jag fick se det lilla skrynklet så fort han var ute, men! den stora skillnaden var att när vi kom tillbaka på förlossningsrummet, innan min bedövning hade släppt, så fick jag honom på bröstet och fick se det där buffandet och letandet efter bröstet och maten.

Och när han hittade det och började snutta, åh kära det bara bubblade upp kärlek.

Det första mötet hade inte Lilleman Bus och jag, och det betydde jättemycket för känslan av att det här är mitt älskade lilla barn...

 

Nu kan det låta som att jag gillar Klimpen mer än Lilleman Bus och så är det självklart inte...

Lilleman Bus och jag har fått kämpa lite mer, det tog lite längre tid att hitta det däringa bandet, men det finns där det kan jag lova. Lejonmamman ryter i om något av barnen är hotat, var så säkra :)

 

 

  

bilden är lånad här

ANNONS
Av Anna - 21 november 2010 19:48

Det här åt jag idag... ojsan bojsan... inget spännande leiligt här inte...

 

     

bilden är lånad här

 

Frulle: Kaffe med mjölk, 2 ostmackor

Lunch: Krögarpytt pimpad med squash i bitar och kidneybönor, stekt ägg och leksandsknäcke - så klart!

Middag: Pizza från pizzerian... har blivit en ny söndagstradition haha 2:a veckan i rad då är det väl en tradition...

 

Kanske blir en kopp blåblärste innan snark i sängen...

 

Imorgon - vad är kärlek... ohhh klurigt klurigt... :)

ANNONS
Av Anna - 20 november 2010 17:57

Har tagit sjukledigt från bloggeri bloggera några dagar, men nu är jag tillbaks igen! Huka er i bänkera gubbar å kärringar för nu ladder jag om!

 

Mina föräldrar... morsan å farsan, mina barns bästaste mormor å morfar...

 

Mamma fick mig ung, några veckor innan hennes 18 årsdag pluppade jag ut i världen. Sedan kom syrran och hon var hemma med oss om dagarna, på kvällarna städade hon på pappersfabriken där vi bodde. Jag kommer ihåg hur hon luktade konstigt när hon kom hem precis innan vi somnade ibland. Svett och blött papper liksom...

 Hon läste på komvux när syrran och jag börjat skolan och tog igen gymnasiet och läste sedan ekonomi. Jag är så stolt över min mamma!

 

Folk tar fel på oss ibland, jag vet inte vem det smickrar mest ;) men till utseendet är vi lika. När jag var tonnis tyckte jag inte om det - vem vill lik sin morsa som tonåring!? Nu är jag glad att det syns att vi hör ihop...

 

Pappa, världens sötaste pappa. Han har inte mått så bra på sistone, och jag är nog mer orolig för han än vad jag låtsas om. Pappa, ta det lite lungt också och lyssna på din kropp...

 

Pappa ville gärna att vi skulle ha en lillebror i familjen... bara massa döttrar... men nu är han morfar till en massa pojkar istället... vassego! :)

 

Sötnosar... Lilleman Bus saknar er, Pappa Bus och jag saknar er, Klimpen vet inte vad han saknar mest, majskrok eller en mormorkram... många mil bort men inte långt ifrån varann i hjärtat... Massa kramisar!

 

 

  

Av Anna - 16 november 2010 09:24

  

bilden är lånad här


Min första kärlek...

 

Jag var 13 år, hade precis börjat läskiga högstadiet med eget skåp och kemilektioner (ih!). Då såg jag Honom med stort H. Han var ett år äldre och ansågs nog som en av skolans snyggaste killar. Vad hade jag att erbjuda honom, mitt självförtroende var nere i källaren och jag kunde aldrig ens drömma om att han och jag skulle ens prata med varandra.

 

Hela högstadiet tänkte jag på honom, jag drömde om honom, fantiserade om hur det skulle vara om jag blev hans tjej...

 

När han slutade 9an var jag otröstlig, nu skulle jag inte alla fall få se honom i skolan varje dag och han skulle börja gymnasiet på en annan ort och flytta, så vi skulle inte ens ses av en händelse någon gång på byn...

 

14 år och okysst... man går liksom vidare i livet då, hittar nya föremål för beundran och drömmar, för inte vågade jag väl ta steget och verkligen tala om för någon stackars kille att jag var kär och intresserad...

 

Första året på gymnasiet, det var påsklov och vi var ute och festade loss, då ser jag Honom där på dansgolvet med sina gamla kompisar från högstadiet.

Min kompis pushade mig, så klart du måste bjuda upp honom nu när du har chansen! Så när det blev tryckarläge så gick jag fram och bjöd upp - och han sa ja!

Vi dansade flera danser och pratade också en del. Han berättade att han hade varit intresserad av mig då på högstadiet och att han tyckte att jag var söt... ingen av oss vågade ta första steget och då när vi sågs igen var jag kär i en annan och han hade flickvän så det blev inget mer än en kram och ett hej vi ses kanske någon gång.

 

För några år sedan såg jag honom igen, jag satt i en bil och vi körde om hans bil i stadstrafik, han hade inte mycket hår kvar, i baksätet satt 1 barn och en mamma och i framsätet satt en bebis. Han såg trött ut, så där som småbarnsföräldrar tenderar att göra, men någonstans i all den vuxna mannen med familj så såg jag 14 åringen... Han med snabba moppen... drömkillen...

 

I morgon: Mina föräldrar... oj oj oj - mamma å pappa - håll i hatten! :)

Av Anna - 15 november 2010 10:45

 

Nu börjas det... Hittade en rolig utmaning hos Knaada, göra ett inlägg varje dag i 30 dagar med given rubrik och javisst, varför inte liksom?

 

Dag 1 Presentera mig själv...

 

Vem är då Yrla? Ja, ett artistnamn lite bättre än Stjärno som jag använde mig av som 6 årig trollkarl... Namnet Yrla kommer från en tvserie som gick på 90-talet som säkert de flesta 70-talister känner igen - Ebba och Didrik. Didrik blir kär i en äldre tjej som heter Yrla och skriver en sång till henne; Yrla virvla virvelflicka... och det där fastnade hos mig, så när jag behövde ett chattnamn till gamla goda Lunarstorm så blev det Yrla och sedan har det hängt kvar...

 

Bakom Yrla gömmer sig en 35 år ung 2 barnsmamma som bor i ett rött litet hus i Siljansbygden, Dalarna. Det är nu, men hur hamnade jag här???

 

   

 

Här är jag...året var 1975, platsen en lägenhet i Hageby, Norrköping där jag bodde med min mamma och pappa... Jag minns inte så mycket från den här tiden, det första jag kommer ihåg är först 3 år senare när pappa och jag väntade hem mamma och nya bebisen lillasyster från BB och vi bakade sockerkaka till dem. Då hade vi flyttat och bytt lägenheten mot ett gammal hus täckt med eternitplattor i Skärblacka - Sveriges Jamaica.

 

  

 

Här växte vi upp söstra mi och jag... vårt hus låg precis vid skogen så där lekte vi och byggde kojor och lekte trollfamilj och Star Wars... för det mesta glada och soliga minnen...

 

  

 

Pappa tränade ungdomar i friidrott så det föll sig väldigt naturligt att syster och jag också började träna. Här springer jag terräng, men annars hoppade jag mest höjdhopp och senare koncentrerade jag mig på spjut. Friidrotten har gett mig vänner och resor och möten som jag nog aldrig hade fått annars...

 

Skolan... japp... ett kapitel som jag helst vill hoppa över - men allt är inte roligt här i livet. Jag är en sådan som strukit längs med korridorväggar för att försöka gömma mig, jag är en som vet hur det känns att bli muggdoppad, en som låst in sig på toa hela rasten bara för att få vara ifred en liten stund...

 

Mobbing, övergrepp och utfrysning - självklart har det påverkat vem jag är och vilka val jag har gjort i livet... men på något märkligt sätt så vill jag nu - när jag genomlevt all skit - inte vara utan den för den har gjort mig stark och till den för det mesta glada tjej som jag är idag.

 

Efter 9an så läste jag Samhällsvetenskaplig, mest för historians skull, men också för att jag inte riktigt vågade söka den linje jag ville - teaterlinjen som då fanns flera mil hemifrån. På Läroverket kunde jag för första gången vara mig själv och jag träffade vänner som jag fortfarande har kvar... framförallt så hittade jag Pappa Bus där - men det dröjde innan vi blev ett par...

 

Sista året på Samhäll var inget kul... då fick jag nys om att det skulle starta estetlinjer med bland andra teater inriktning - perfekt! Jag hoppade av och sökte på vinst och förlust och kom in! De bästa åren, oj oj oj vad roligt vi hade! Och vad slitigt det var! Tanten Grön... Mamma Blå... bästa bästa vännerna! :)

 

Efter student kalajs så väntade yrkeslivet och jag lyckades få praktikplats på Östgötateatern som regiassistent. Där fick jag prova på lite allt möjligt och det slutade med en fast anställning som sufflös. Långa veckor och aldrig lediga helger blev till sist trist, speciellt sedan Pappa Bus och jag tagit vårt förnuft till fånga och blev ett par... Han var klar med sin utbildning och vi började fundera på vart vi skulle ta vägen i världen...

 

  

 

Gotland... har alltid haft en stoor plats i mitt hjärta, vi har spenderat många semestrar på öin och min farfar är född där... Pappa Bus fick nys om ett jobb där för honom och jag hade sedan barnsben drömt om att bli arkeolog - IndyAnna he he... Så vi tog fokus på Visby och packade bilen full och for på semester och kände oss för...

 

  

 

Den resan slutade med förlovning och ett liv tillsammans - men inte på Gotland, vi hamnade istället i Dalarna där Pappan fick ett toppenjobb och jag började plugga historia på distans. Dalarna var ett blankt blad för oss och vi kände inte många här... så började jag läsa till förskolelärare på Högskolan Dalarna...

 

Det slutade i sjukskrivning och många möten med underbaraste psykologen på vårdcentralen - det förflutna kom ikapp mig, mobbingen och övergreppen, jag klarade knappt att ta mig ur sängen en period. Mycket slit gav lön för mödan och nu har jag släppt det där, det finns kvar som en del av mig, men det pockar inte på uppmärksamhet längre...

 

Så gifte vi oss... och en månad efter bröllopet kom Pappa Bus hem och sa att han fått sparken för att företagets ägare ville avveckla och prova något nytt. Valet och kvalet - vart skulle vi ta vägen? Vi fick erbjudande att ta över firma med kunder och gott rykte, så det gjorde vi!

 

Då var det dags att köpa hus! Vi letade ett tag och var och tittade lite, men näää... Så en dag ringde en granne som nyligen köpt hus i byn och tipsade oss om huset ovanför deras som stod tomt. Vi var och tittade och trots att tapeterna var från -74 och det låg heltäckningsmattor i alla rum så kunde vi inte låta bli! Det var vårt kråkslott!

  

När väl den värsta renoveringen var klar, så kom Lilleman Bus och talade om att han växte i min mage. Graviditetsdiabetes och högt blodtryck och havandeskapsförgiftning och inlagd på sjukhuset i 2 veckor, sedan var det dags och ett kejsarsnitt senare var lillbuset här!

  

2 400 gram och 47 cm liten låg han där och bara var underbarast i hela världen!

Och så var det dags igen... samma resa med graviditetsdiabetes och förmodad havandeskapsförgiftning, men denna gång en JÄTTEbebbe och ännu ett kejsarsnitt... i mars kom Klimpen och jag blev dubbel kejsarinna!

  

4700 gram och 53 cm lång och bara gosigaste gullungen i hela världen!

Japp... så här är jag nu... 35 år, mamma till 2, fru och livskamrat, moster, syster, dotter, vän och människa... :)

        

Imorgon... Min första kärlek... ;)

Av Anna - 14 november 2010 19:23

Idag har vi varit ute och busat, hela familjen i den lilla snö som finns kvar...

 

  

 

Lilleman Bus sitter och väntar på skjuts...

 

  

 

Klimpen vilade sig lite i vagnen, med bästa kompisen Plingo!

 

  

 

Oj! Hur hamnade jag här!!!???

 

  

 

Vinterns första snölykta...

 

  

 

Pappa Bus och Lilleman Bus byggde en snögubbe...

 

  

 

- Neeej mamma, du får inte ta kort på mig!!!

 

För övrigt har vi firat Pappa Bus, käkat pizza och bakat kladdkaka!

 

Och... imorgon börjar det....

Av Anna - 14 november 2010 19:02

På höstlovet gav vi oss ut på äventyr, Lilleman Bus och jag. Vi styrde kosan mot gamla bekanta trakter och tog tåget till mormor och morfar. Lilleman Bus hade jätteskoj på tåget! Första delen av resan satt vi mitt emot 2 killar i mellanstadieålder som tyckte att Lilleman Bus var hysteriskt rolig - nya kompisar på en gång! Andra delen var långsammare, men vi klarade oss långt med att rita lite, spela Bamsememo och lyssna på sagoskiva på mammas dator...

 

Första dagen var vi ute lite och sniffade på alla skojiga leksaker som finns där...

 

     

 

Bondgården... Lilleman Bus hade pratat om den flera dagar innan vi åkte och bad morfar på telefonen att hjälpa smurfen att mata djuren... (Smurfen ses precis ovanför lilleman bus hand - en med röda byxor och mössa fast ändå inte gammelsmurf! Eller så är det gammelsmurf som rakat av sig skägget!!!)

 

  

 

Och det gick precis lika bra att köra med bilarna ute även fast det var kallt, regn och blåst...

 

Sedan tog vi en promenad, tanken var att vi skulle ha hälsat på min morfar, men de var inte hemma :(

Vi hamnade nere vid badplatsen i alla fall så jag fick lukta lite på havet!

 

 

  

 

Lilleman Bus gillade att gå längst längst ut på bryggan och böja sig fram och titta ner i vattnet... det gillade inte Lilleman Bus mamma lika mycket....

 

Vi hann med lite shopping i stora staden, fika hemma hos Stormormor och sen var det raskt dags att åka hem till Pappa bus och Klimpen... 

 

Vi tog med oss mormor och morfar hem och på vägen stannade vi hos moster en stund och hälsade på lilla buskusinen och överlämnade försenade födelsedagspaket...

 

  

 

Buskusinen har världens roligaste lekrum - med ett hål i väggen och Moster Pang var bara tvungen att busa lite med Lilleman Bus - oj vad han skrattade!

 

Ja det var lite om resan... nu hann jag inte med att träffa bästa Tanten Grön eller goaste Mamma Blå - så snart ska jag hoppa på tåget igen och busa lite med dem! Längtar! :)

Av Anna - 26 oktober 2010 15:40

Investerade min surt förvärvade slantar i ett världens finaste Knaada manifest för ett tag sedan... nu har den fått sin fina ram och hänger på sin plats... vassegos!

 

  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se