När vi kom hem igår så hade vi en så jättemysig eftermiddag, kanske var luft som behövdes rensas på morgonen, eller bara jag vill inte...

Lilleman har fått ett dockhus som han leker massor med... dockorna är mamma, pappa, bebis och katt, och duplo byggare bob har också flyttat in i huset, när han inte kör rally med sin blå bil förståss... Bilder på detta favorithus kommer snarast... just nu är kameran i källaren och jag orkar inte gå ner!

Så vi lekte massor med huset igår och sedan lagade vi mat tillsammans i köket, jag på min spis och han på sin. Så kom efterlängtade Pappa Bus hem och vi åt middag... titta mamma, en orm sa Lilleman Bus om spaghettin... fantasin bara frodas alltså med andra ord... mellismackan blev en båt som åkte på vatten och vågor... och jag blir jättestolt att han hittar på och leker!

Igår var också premiär för chokladpudding med grädde... det är Pappa Bus favoritefterrätt sedan barnsben och igår kväll fick Lilleman smaka, och det var namnam!

Tack Tant Grön för boktips, ska leta rätt på den!

Idag har vi haft en skön innemysdag, vädret uppmuntrar inte till att gå ut... det blåser och regnar småspik och vi kan få snö till kvällen/natten...

Urk en sån tokig morgon... det började ganska ok, lilleman vaknade visserligen klockan 5, men pappa bus gav honom frulle och satte sedan på bolibompa, så där satt han när jag klev upp...

Jag tog sockerprov och det var lite högt, men inte så konstigt eftersom jag fuskade igår kväll och svullade lite chips ;) Nu såg det bättre ut, var till och med lägre efter frukost än före...

Så i med frulle och sedan på med kläder, fick kämpa lite för att få in Lilleman i badrummet och tandborsten men med hjälp av nya Byggare Bob bildordboken så gick det som en dans. Sedan började det... nej jag vill inte... byta blöjan, ta på kläderna, gå till dagis, gå ut, ta på galonisar, gå till dagis, ta på stövlarna, ta på vantarna, gå till dagis... och jag bara orkade inte med det idag! I onsdags höll han på i 45 minuter innan mitt tålamod tog slut och jag blev ledsen, då kom han och klappade mamma på huvudet och sedan gick det bra att klä på sig.

Idag slutade det med att jag röt i åt honom att nu måste vi gå så nu tar du på kläderna punkt slut! Så fick jag klä på en stortjutande unge som INTE VILL GÅ TILL DAGIS!

Det tar ungefär 20 minuter att gå i normal promenadtakt, och nu sedan magen börjat växa så har jag sett till att vi har en halvtimme på oss, då kan vi också stanna och titta på traktor och har lite skrikmarginal när vi sedan ska gå in på förskolan. Idag hade vi 10 minuter på oss... så normal promenadtakt var ju inte att tänka på. Så vi lägger av uppför alla backar... halvvägs känner jag hur det drar i ljumsken... molar och drar... och blir jätterädd, bebisen! Fortsätter i lite minskat tempo mot förskolan och det lugnar ner sig lite.

Väl framme så vill Lilleman Bus absolut inte gå in, gaper och skriker nej jag vill inte... Så jag får till slut med honom in, tålamod tålamod. Då ska han inte ta av sig stövlarna, de åker av ändå, sedan ska han inte hänga upp jackan... mammma fölla med... ja jag går efter dig.... okej okej okej... tårarna strömmar nerför lillens kinder.

Jag går fram till kroken, hälsar på fröknarna och säger kom nu och klä av kläderna... NEJ jag vill inte apvrålar han... snälla Lilleman Bus, mamma orkar inte med det här mer kom nu å häng upp jackan... då kliver en fröken in, (tack snälla du!) och säger att han ska ta av sig jackan och hjälpa till med frukten... mamma fölla med kontrar han med... nej mamma ska gå till jobbet och vi ska vinka till henne i fönstret, säger fröken... okej säger min lille snuttunge och jag går ut och där står ett litet solsken i fönstret och vinkar till mig och kastar tusen slängpussar genom rutan.

Att det ska vara en sån kamp varje morgon... och så mycket jag vill inte och sedan när han väl är på förskolan så har han hur skoj som helst och vill helst inte följa med hem på eftermiddagen...

Nå väl, jag fortsatte nerför backen mot kontoret och var bara så himla lessen! Ensammast i hela världen och så pang... aj aj aj i bebisen... Smärtan i ljumsken var där igen och jag blev så himla rädd! Inte få värkar nu, har ju knappt gått halvvägs v.18 imorgon! Tänk vilken liten bebis det skulle vara! Jag försökte andas lugnt, in på jobbet och hämtade vatten. Nu har jag legat en stund i soffan här och vilat, så nu krampar det inte längre.

En varningssignal om att ta det lugnt... nu har jag just varit på mysigt fredagsfika med de andra företagen här i huset och känner mig inte lika lessen längre... bebisen rör sig lite då och då inne i magen och nu kan dagen börja, på ett lite lugnare sätt...