Tant Grön

22 oktober 2009 13:16

Det låter som värsta FL-puckona regerar i byn.

Jag tycker att man vet bäst själv, till en viss gräns, men jag tror att man känner i hjärtat elelr magen eller vad du vill kalla det. Jag tror att alla föds med en inbyggd våg, man vet vad som är rätt och vad som är fel instinktivt.

Att bara få fika när man presterat något låter helt knas i mina öron. Men det är väl som med alla former av grupper, det är svårt att komma in och det finns en hel hög med oskrivna regler. Det var väl på tiden att DU kom och rörde om i grytan, det tror jag att de behöver.

All you need is love. Eller?

Släpphänt, ouppfostrad. Så länge barnen är snälla och omtänksamma mot sin omgivning vad spelar då ett besök i sånggruppen för roll?

Och något som borde vara självklart. Den där sånggruppen, den är väl till för barnen, för att de ska ha roligt, och att tvingas till att delta kan väl aldrig vara roligt?

Däremot så kan jag se att vissa barn som har väldigt stark integritet, eller som andra skulle kalla det för, blyga barn, de kan ibland behöva en stabil hand i ryggen för att våga. Mamma hålla handen. Alltså att man inte ska ett nej och låta det va, utan fråga ett par gånger, försöka locka lite. Frö det kan ju faktiskt vara så att de egentligen VILL men inte riktigt känenr sig trygga i situationen.

Gitte

22 oktober 2009 13:37

åh, guuu, jag associerar till öppna förskolan i samhället dit vi hade flyttat när pojkarna var små. Jag gick dit EN gång. Aldrig mer. Jag kände mig som ett ufo. Bortsett från att jag nog aldrig blivit så uttittad någon gång, så var jag dessutom pestsmittad, tror jag, för det var svårt att ens säga ett helt vanligt HEJ! Eller VÄLKOMMEN! Efter ett kort; "du är ny" så tog det vanliga byskvallret vid och ingen frågade ens vad jag hette, utan jag och mina barn var så gott som utelämnade åt oss själva.

"Vi brukar fika vid 10-tiden" sa de och gick ut i något som kan ha varit ett kök eller något: vi satt kvar och lekte vidare, för inte tusan hade jag fått med mig något sånt, och det stod det inte heller något om på BVC där jag hittat lappen med öppettiderna.

Det märkligaste märkliga var att en av de tongivande kvinnorna vid tillfället kom jag att arbeta med några år senare, och oj, nu var vi på en arena där jag absolut inte behövde känna mig tafatt och då vart både hon och hennes man huuur trevliga som helst. Det hade kanske hjälpt den gången om jag berättat vad jag hade för yrkeserfarenheter med mig ;) *flinar, skulle aldrig få för mig*. Men, ne, som arbetskamrat var hon trevlig och bra, men som mamma i en öppnaförskolagrupp, var hon en fruktansvärd människa som jag inte ville ha mer kontakt med, i det sammanhanget i varje fall. Tog upp tillfället med henne en gång och fick svaret "nämen, den gången minns jag, vi tyckte att du var lite konstig". Tja, så går det när man envisas med att ha en omodern barnvagn...

Sträck på dig! Din son visste sin gräns och satt still utan att störa, och lärde sig kanske till och med mer på att iakta än att deltaga, vissa barn fungerar ju så! ALLA måste inte tycka om att sjunga eller tycka att det är kul att göra saker i grupp!

Puckofjantmammor säger jag bara för att inte använda hårdare ord! =)!

Yrla

22 oktober 2009 13:37

Visst är det så som du säger, att vissa behöver en varm hand att hålla i för att våga sig fram i världen... och sån kan han vara ibland den lille mannen... men igår var det tydligt rent och skärt jag VILL inte... med armar i kors och plutsur underläpp...

Och visst är det så att musik och sång ska vara roligt, inte ett tvång... men jag tror att de störde sig på att HAN fick bestämma, att jag inte tog kommandot... men jag tänker att när han nu har fått en vilja så måste han ju få uttrycka den, och ibland så får han som han vill och ibland inte...

Kul Tant Grön att ditt inlägg om påtvingade kramar har satt fart på tankeknölarna hos läsarna... är viktigt att tänka på tycker jag...

Tant Grön

22 oktober 2009 14:44

Men varför skulle han INTE få bestämma och varför ska du ta kommandot? Jag frågar inte dig nu, utan dom :-)

Livet är inte svart elelr vitt, bara för att Lilleman får bestämma om han själv vill vara med och sjunga eller inte så gör det inte honom till oupfostrad snarare fostrad till att tänka själv...

Ett oupfostratbarn är i mina ögen ett barn som inte kan skilja på rätt eller fel, ett barn som inte kan visa kärlek, ett barn som inte har förmågan att känna empati och en hel del andra egenskaper, men bara för att nämna några. Jag tycker inte man kan mäta uppfostran i hurvida barnet gör som man säger, det är inte fostran då är vi inne på någon form av tvång igen.

Jag hålle rmed Gitte, sträck på dig, låt dig absolut inte skrämmas. Jag tror att de behöver dig på öppna förskolan. Visa med din övertygelse att uppfostran handlar om kärlek och frihet, inte bestraffningar och tvång.

Yrla

22 oktober 2009 16:24

Tant Grön jag är med dig 110 %... å det visste du ju redan hehe... sedan är ju jag av den åsikten att det inte går att uppfostra små barn... de ser hur vi gör och gör sen likadant, på gott och på ont... :)

Gitte... det är så tråkigt att det ska behöva vara si så där... tack och lov är våran Öppna Föris här helt underbar och det finns föräldrar här med barn på vanliga förskolan som lägger sina jobbscheman så att barnen kan vara lediga och så går de till Öppna Föris tillsammans...

Så allt är inte skrutt här i byn :)

Knaada

22 oktober 2009 18:22

Jag känner igen det där! Vi bor i en by där jag iofs har 107 släktled tillbaka och kan gårdsnamnen. Men jag har bott borta länge och passar liksom inte riktigt efter mallen längre...

Jag hade precis samma problem med min Lilleman. Han ville inte sjunga och fjanta, han satte sig på en bönpall och kollade på istället. Jag fick en klapp på axeln som tröst för att jag har ett stört barn utav ledaren. Åtminstone kändes det så.

Nej, jag tycker absolut inte att man ska tvinga dom att vara med. Jag är stolt över att han valde att inte forma sig efter gruppen. Det är en leader i våra Lilleman inte en follower :)