Nakenfis-spring... vet ni vad det är?

Jo, det är när man har tagit av sig strumporna för att få bättre fäste när man springer i hallen och bollar med Pappa Bus... fötterna blir då nakenfis och springer snabbt...

Nakenfis-spring... ja jag säger då det!

Var igår med Lilleman Bus på småbarnsång. Vi gick en del innan förskola och jobb kom i vägen, men jag gillade aldrig rikigt stämningen där. Jag kände mig som en inkräktare som kom och tog upp nödvändigt syre. Så här upplevde jag det...och nu vill jag poängtera att alla närvarande INTE gav den vibben...

Första gången vi var där så fick jag frågan vart vi bor... inget konstigt och sånt är viktigt här för en del... jag förklarade vart vi bor, man kan inte säga gatunamn utan måste förklara vilka man bor granne med och helst vilka som bodde i huset och i grannskapet 10 år innan man flyttade in. Inte det lättaste kanske, och sån koll på folk är ju jag som stadsbo inte van att ha... och jag klarade såklart inte det testet...

Sedan förstod jag också att vi bor på "fel" sida av byn... aj aj aj... sånt är inte viktigt för mig, huvudsaken är att man trivs med folk och fä och har roligt tillsammans.

Dessutom är vi inflyttade från ingenstans, vi har ingen koppling till byn förutom att vi jobbar här, med andra ord, vi har inte 7 släktled att luta oss mot...

Och vad spelar det för roll, jag trivs jättebra här och ser absolut en framtid för oss här. Om sedan barnen vill bo någon annanstans så varsågod, jag bestämmer inte över deras liv och val.

Efter ett tag så började Lilleman Bus vilja sova just då när sångstunden var och helst hemma i sin säng, så vi gick inte varje vecka... misstag nr 2... ska man vara med så ska man vara med all the way...

Igår så ville inte Lilleman Bus sitta med i ringen... han skrek nej nej när jag försökte få med honom in, och ville sitta kvar i vagnen. Okej tänkte jag, det gör väl inget... pick your battles... är han inte sugen på att sjunga så är det ju så. Han satt där en stund, sen ville han komma upp, och sitta i soffan och visst, jag tyckte inte att han störde där han satt. Han var tyst och busade inte. Men tydligen störde han ändå... med sitt tysta "jag vill inte vara med er".

Efter sången så gick vi ner till lekrum och fikastund, där kom den första kommentaren... Nu är han minsann inte blyg längre... jag vet inte om det handlade om blyghet, jag tror det var mer att han inte ville vara med och sjunga. Till fikan kom den andra kommentaren, Ska han ha fika, han var ju inte med och sjöng. Så man måste prestera för att få fika, det var en regel som ingen talat om för mig! Så jag skulle alltså ha tvingat mitt barn att sitta ner och vara med... nej det gör jag bara inte!!!

Han är 2,5 år, han förstår inte att han förväntas vara med och vara en del av gruppen. Han gör som han vill och så länge han inte skadar sig själv eller andra så tycker jag att det är ok... nu smyger sig en tanke upp i huvet... är han ouppfostrad då? Är jag för släpphänt och låtgåig? Kan man överhuvudtaget uppfostra så små barn, och vad är en god uppfostran?

Jag är nöjd med att han säger tack så mycket efter maten och när han får något han vill ha, att han tar hänsyn till andra och inte puttar och slåss...

Vad tänker du?